At Tawwib

Imam Ahmad : 25922

حَدَّثَنَا عَبْدُ الرَّزَّاقِ قَالَ حَدَّثَنَا مَعْمَرٌ عَنِ الزُّهْرِيِّ عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ عَنْ أَبِيهِ قَالَ لَمْ أَتَخَلَّفْ عَنْ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فِي غَزَاةٍ غَزَاهَا حَتَّى كَانَتْ غَزْوَةُ تَبُوكَ إِلَّا بَدْرًا وَلَمْ يُعَاتِبْ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ أَحَدًا تَخَلَّفَ عَنْ بَدْرٍ إِنَّمَا خَرَجَ يُرِيدُ الْعِيرَ فَخَرَجَتْ قُرَيْشٌ مُغَوِّثِينَ لِعِيرِهِمْ فَالْتَقَوْا عَنْ غَيْرِ مَوْعِدٍ كَمَا قَالَ اللَّهُ عَزَّ وَجَلَّ وَلَعَمْرِي إِنَّ أَشْرَفَ مَشَاهِدِ رَسُولِ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فِي النَّاسِ لَبَدْرٌ وَمَا أُحِبُّ أَنِّي كُنْتُ شَهِدْتُهَا مَكَانَ بَيْعَتِي لَيْلَةَ الْعَقَبَةِ حَيْثُ تَوَافَقْنَا عَلَى الْإِسْلَامِ وَلَمْ أَتَخَلَّفْ بَعْدُ عَنْ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فِي غَزْوَةٍ غَزَاهَا حَتَّى كَانَتْ غَزْوَةُ تَبُوكَ وَهِيَ آخِرُ غَزْوَةٍ غَزَاهَا فَأَذِنَ رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ لِلنَّاسِ بِالرَّحِيلِ وَأَرَادَ أَنْ يَتَأَهَّبُوا أُهْبَةَ غَزْوِهِمْ وَذَلِكَ حِينَ طَابَ الظِّلَالُ وَطَابَتْ الثِّمَارُ فَكَانَ قَلَّمَا أَرَادَ غَزْوَةً إِلَّا وَرَّى غَيْرَهَا وَقَالَ يَعْقُوبُ عَنِ ابْنِ أَخِي ابْنِ شِهَابٍ إِلَّا وَرَّى بِغَيْرِهَا حَدَّثَنَاهُ سُفْيَانَ عَنْ مَعْمَرٍ عَنِ الزُّهْرِيِّ عَنْ عَبْدِ الرَّحْمَنِ بْنِ عَبْدِ اللَّهِ بْنِ كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ وَقَالَ فِيهِ وَرَّى غَيْرَهَا ثُمَّ رَجَعَ إِلَى حَدِيثِ عَبْدِ الرَّزَّاقِ وَكَانَ يَقُولُ الْحَرْبُ خَدْعَةٌ فَأَرَادَ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فِي غَزْوَةِ تَبُوكَ أَنْ يَتَأَهَّبَ النَّاسُ أُهْبَةً وَأَنَا أَيْسَرُ مَا كُنْتُ قَدْ جَمَعْتُ رَاحِلَتَيْنِ وَأَنَا أَقْدَرُ شَيْءٍ فِي نَفْسِي عَلَى الْجِهَادِ وَخِفَّةِ الْحَاذِ وَأَنَا فِي ذَلِكَ أَصْغُو إِلَى الظِّلَالِ وَطِيبِ الثِّمَارِ فَلَمْ أَزَلْ كَذَلِكَ حَتَّى قَامَ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ غَادِيًا بِالْغَدَاةِ وَذَلِكَ يَوْمَ الْخَمِيسِ وَكَانَ يُحِبُّ أَنْ يَخْرُجَ يَوْمَ الْخَمِيسِ فَأَصْبَحَ غَادِيًا فَقُلْتُ أَنْطَلِقُ غَدًا إِلَى السُّوقِ فَأَشْتَرِي جَهَازِي ثُمَّ أَلْحَقُ بِهِمْ فَانْطَلَقْتُ إِلَى السُّوقِ مِنْ الْغَدِ فَعَسُرَ عَلَيَّ بَعْضُ شَأْنِي فَرَجَعْتُ فَقُلْتُ أَرْجِعُ غَدًا إِنْ شَاءَ اللَّهُ فَأَلْحَقُ بِهِمْ فَعَسُرَ عَلَيَّ بَعْضُ شَأْنِي فَلَمْ أَزَلْ كَذَلِكَ حَتَّى الْتَبَسَ بِي الذَّنْبُ وَتَخَلَّفْتُ عَنْ رَسُولِ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فَجَعَلْتُ أَمْشِي فِي الْأَسْوَاقِ وَأَطُوفُ بِالْمَدِينَةِ فَيُحْزِنُنِي أَنِّي لَا أَرَى أَحَدًا تَخَلَّفَ إِلَّا رَجُلًا مَغْمُوصًا عَلَيْهِ فِي النِّفَاقِ وَكَانَ لَيْسَ أَحَدٌ تَخَلَّفَ إِلَّا رَأَى أَنَّ ذَلِكَ سَيُخْفَى لَهُ وَكَانَ النَّاسُ كَثِيرًا لَا يَجْمَعُهُمْ دِيوَانٌ وَكَانَ جَمِيعُ مَنْ تَخَلَّفَ عَنْ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ بِضْعَةً وَثَمَانِينَ رَجُلًا وَلَمْ يَذْكُرْنِي النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ حَتَّى بَلَغَ تَبُوكًا فَلَمَّا بَلَغَ تَبُوكًا قَالَ مَا فَعَلَ كَعْبُ بْنُ مَالِكٍ فَقَالَ رَجُلٌ مِنْ قَوْمِي خَلَّفَهُ يَا رَسُولَ اللَّهِ بُرْدَيْهِ وَالنَّظَرُ فِي عِطْفَيْهِ وَقَالَ يَعْقُوبُ عَنِ ابْنِ أَخِي ابْنِ شِهَابٍ بُرْدَاهُ وَالنَّظَرُ فِي عِطْفَيْهِ فَقَالَ مُعَاذُ بْنُ جَبَلٍ بِئْسَمَا قُلْتَ وَاللَّهِ يَا نَبِيَّ اللَّهِ مَا نَعْلَمُ إِلَّا خَيْرًا فَبَيْنَا هُمْ كَذَلِكَ إِذَا هُمْ بِرَجُلٍ يَزُولُ بِهِ السَّرَابُ فَقَالَ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ كُنْ أَبَا خَيْثَمَةَ فَإِذَا هُوَ أَبُو خَيْثَمَةَ فَلَمَّا قَضَى رَسُولُ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ غَزْوَةَ تَبُوكَ وَقَفَلَ وَدَنَا مِنْ الْمَدِينَةِ جَعَلْتُ أَتَذَكَّرُ بِمَاذَا أَخْرُجُ مِنْ سَخْطَةِ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ وَأَسْتَعِينُ عَلَى ذَلِكَ كُلَّ ذِي رَأْيٍ مِنْ أَهْلِي حَتَّى إِذَا قِيلَ النَّبِيُّ هُوَ مُصْبِحُكُمْ بِالْغَدَاةِ زَاحَ عَنِّي الْبَاطِلُ وَعَرَفْتُ أَنِّي لَا أَنْجُو إِلَّا بِالصِّدْقِ وَدَخَلَ النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ ضُحًى فَصَلَّى فِي الْمَسْجِدِ رَكْعَتَيْنِ وَكَانَ إِذَا جَاءَ مِنْ سَفَرٍ فَعَلَ ذَلِكَ وَدَخَلَ الْمَسْجِدَ فَصَلَّى رَكْعَتَيْنِ ثُمَّ جَلَسَ فَجَعَلَ يَأْتِيهِ مَنْ تَخَلَّفَ فَيَحْلِفُونَ لَهُ وَيَعْتَذِرُونَ إِلَيْهِ فَيَسْتَغْفِرُ لَهُمْ وَيَقْبَلُ عَلَانِيَتَهُمْ وَيَكِلُ سَرَائِرَهُمْ إِلَى اللَّهِ عَزَّ وَجَلَّ فَدَخَلْتُ الْمَسْجِدَ فَإِذَا هُوَ جَالِسٌ فَلَمَّا رَآنِي تَبَسَّمَ تَبَسُّمَ الْمُغْضَبِ فَجِئْتُ فَجَلَسْتُ بَيْنَ يَدَيْهِ فَقَالَ أَلَمْ تَكُنْ ابْتَعْتَ ظَهْرَكَ قُلْتُ بَلَى يَا نَبِيَّ اللَّهِ قَالَ فَمَا خَلَّفَكَ قُلْتُ وَاللَّهِ لَوْ بَيْنَ يَدَيْ أَحَدٍ مِنْ النَّاسِ غَيْرَكَ جَلَسْتُ لَخَرَجْتُ مِنْ سَخْطَتِهِ بِعُذْرٍ لَقَدْ أُوتِيتُ جَدَلًا وَقَالَ يَعْقُوبُ عَنِ ابْنِ أَخِي ابْنِ شِهَابٍ لَرَأَيْتُ أَنْ أَخْرُجَ مِنْ سَخْطَتِهِ بِعُذْرٍ وَفِي حَدِيثِ عُقَيْلٍ أَخْرُجُ مِنْ سَخْطَتِهِ بِعُذْرٍ وَفِيهِ لَيُوشِكَنَّ أَنَّ اللَّهَ يُسْخِطُكَ عَلَيَّ وَلَئِنْ حَدَّثْتُكَ حَدِيثَ صِدْقٍ تَجِدُ عَلَيَّ فِيهِ إِنِّي لَأَرْجُو فِيهِ عَفْوَ اللَّهِ ثُمَّ رَجَعَ إِلَى حَدِيثِ عَبْدِ الرَّزَّاقِ وَلَكِنْ قَدْ عَلِمْتُ يَا نَبِيَّ اللَّهِ أَنِّي إِنْ أَخْبَرْتُكَ الْيَوْمَ بِقَوْلٍ تَجِدُ عَلَيَّ فِيهِ وَهُوَ حَقٌّ فَإِنِّي أَرْجُو فِيهِ عَفْوَ اللَّهِ وَإِنْ حَدَّثْتُكَ الْيَوْمَ حَدِيثًا تَرْضَى عَنِّي فِيهِ وَهُوَ كَذِبٌ أُوشِكُ أَنْ يُطْلِعَكَ اللَّهُ عَلَيَّ وَاللَّهِ يَا نَبِيَّ اللَّهِ مَا كُنْتُ قَطُّ أَيْسَرَ وَلَا أَخَفَّ حَاذًا مِنِّي حِينَ تَخَلَّفْتُ عَنْكَ فَقَالَ أَمَّا هَذَا فَقَدْ صَدَقَكُمْ الْحَدِيثَ قُمْ حَتَّى يَقْضِيَ اللَّهُ فِيكَ فَقُمْتُ فَثَارَ عَلَى أَثَرِي نَاسٌ مِنْ قَوْمِي يُؤَنِّبُونَنِي فَقَالُوا وَاللَّهِ مَا نَعْلَمُكَ أَذْنَبْتَ ذَنْبًا قَطُّ قَبْلَ هَذَا فَهَلَّا اعْتَذَرْتَ إِلَى النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ بِعُذْرٍ يَرْضَى عَنْكَ فِيهِ فَكَانَ اسْتِغْفَارُ رَسُولِ اللَّهِ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ سَيَأْتِي مِنْ وَرَاءِ ذَنْبِكَ وَلَمْ تُقِفْ نَفْسَكَ مَوْقِفًا لَا تَدْرِي مَاذَا يُقْضَى لَكَ فِيهِ فَلَمْ يَزَالُوا يُؤَنِّبُونَنِي حَتَّى هَمَمْتُ أَنْ أَرْجِعَ فَأُكَذِّبَ نَفْسِي فَقُلْتُ هَلْ قَالَ هَذَا الْقَوْلَ أَحَدٌ غَيْرِي قَالُوا نَعَمْ هِلَالُ بْنُ أُمَيَّةَ وَمَرَارَةُ يَعْنِي ابْنَ رَبِيعَةَ فَذَكَرُوا رَجُلَيْنِ صَالِحَيْنِ قَدْ شَهِدَا بَدْرًا لِي فِيهِمَا يَعْنِي أُسْوَةً فَقُلْتُ وَاللَّهِ لَا أَرْجِعُ إِلَيْهِ فِي هَذَا أَبَدًا وَلَا أُكَذِّبُ نَفْسِي وَنَهَى النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ النَّاسَ عَنْ كَلَامِنَا أَيُّهَا الثَّلَاثَةُ قَالَ فَجَعَلْتُ أَخْرُجُ إِلَى السُّوقِ فَلَا يُكَلِّمُنِي أَحَدٌ وَتَنَكَّرَ لَنَا النَّاسُ حَتَّى مَا هُمْ بِالَّذِينَ نَعْرِفُ وَتَنَكَّرَتْ لَنَا الْحِيطَانُ الَّتِي نَعْرِفُ حَتَّى مَا هِيَ الْحِيطَانُ الَّتِي نَعْرِفُ وَتَنَكَّرَتْ لَنَا الْأَرْضُ حَتَّى مَا هِيَ الْأَرْضُ الَّتِي نَعْرِفُ وَكُنْتُ أَقْوَى أَصْحَابِي فَكُنْتُ أَخْرُجُ فَأَطُوفُ بِالْأَسْوَاقِ وَآتِي الْمَسْجِدَ فَأَدْخُلُ وَآتِي النَّبِيَّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ فَأُسَلِّمُ عَلَيْهِ فَأَقُولُ هَلْ حَرَّكَ شَفَتَيْهِ بِالسَّلَامِ فَإِذَا قُمْتُ أُصَلِّي إِلَى سَارِيَةٍ فَأَقْبَلْتُ قِبَلَ صَلَاتِي نَظَرَ إِلَيَّ بِمُؤَخَّرِ عَيْنَيْهِ وَإِذَا نَظَرْتُ إِلَيْهِ أَعْرَضَ عَنِّي وَاسْتَكَانَ صَاحِبَايَ فَجَعَلَا يَبْكِيَانِ اللَّيْلَ وَالنَّهَارَ لَا يُطْلِعَانِ رُءُوسَهُمَا فَبَيْنَا أَنَا أَطُوفُ السُّوقَ إِذَا رَجُلٌ نَصْرَانِيٌّ جَاءَ بِطَعَامٍ يَبِيعُهُ يَقُولُ مَنْ يَدُلُّ عَلَى كَعْبِ بْنِ مَالِكٍ فَطَفِقَ النَّاسُ يُشِيرُونَ لَهُ إِلَيَّ فَأَتَانِي وَأَتَانِي بِصَحِيفَةٍ مِنْ مَلِكِ غَسَّانَ فَإِذَا فِيهَا أَمَّا بَعْدُ فَإِنَّهُ بَلَغَنِي أَنَّ صَاحِبَكَ قَدْ جَفَاكَ وَأَقْصَاكَ وَلَسْتَ بِدَارِ مَضْيَعَةٍ وَلَا هَوَانٍ فَالْحَقْ بِنَا نُوَاسِيكَ فَقُلْتُ هَذَا أَيْضًا مِنْ الْبَلَاءِ وَالشَّرِّ فَسَجَرْتُ لَهَا التَّنُّورَ وَأَحْرَقْتُهَا فِيهِ فَلَمَّا مَضَتْ أَرْبَعُونَ لَيْلَةً إِذَا رَسُولٌ مِنْ النَّبِيِّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ قَدْ أَتَانِي فَقَالَ اعْتَزِلْ امْرَأَتَكَ فَقُلْتُ أُطَلِّقُهَا قَالَ لَا وَلَكِنْ لَا تَقْرَبَنَّهَا فَجَاءَتْ امْرَأَةُ هِلَالٍ فَقَالَتْ يَا رَسُولَ اللَّهِ إِنَّ هِلَالَ بْنَ أُمَيَّةَ شَيْخٌ ضَعِيفٌ فَهَلْ تَأْذَنُ لِي أَنْ أَخْدُمَهُ قَالَ نَعَمْ وَلَكِنْ لَا يَقْرَبَنَّكِ قَالَتْ يَا نَبِيَّ اللَّهِ مَا بِهِ حَرَكَةٌ لِشَيْءٍ مَا زَالَ مُكِبًّا يَبْكِي اللَّيْلَ وَالنَّهَارَ مُنْذُ كَانَ مِنْ أَمْرِهِ مَا كَانَ قَالَ كَعْبٌ فَلَمَّا طَالَ عَلَيَّ الْبَلَاءُ اقْتَحَمْتُ عَلَى أَبِي قَتَادَةَ حَائِطَهُ وَهُوَ ابْنُ عَمِّي فَسَلَّمْتُ عَلَيْهِ فَلَمْ يَرُدَّ عَلَيَّ فَقُلْتُ أَنْشُدُكَ اللَّهَ يَا أَبَا قَتَادَةَ أَتَعْلَمُ أَنِّي أُحِبُّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ فَسَكَتَ ثُمَّ قُلْتُ أَنْشُدُكَ اللَّهَ يَا أَبَا قَتَادَةَ أَتَعْلَمُ أَنِّي أُحِبُّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ قَالَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ أَعْلَمُ قَالَ فَلَمْ أَمْلِكْ نَفْسِي أَنْ بَكَيْتُ ثُمَّ اقْتَحَمْتُ الْحَائِطَ خَارِجًا حَتَّى إِذَا مَضَتْ خَمْسُونَ لَيْلَةً مِنْ حِينِ نَهَى النَّبِيُّ صَلَّى اللَّهُ عَلَيْهِ وَسَلَّمَ النَّاسَ عَنْ كَلَامِنَا صَلَّيْتُ عَلَى ظَهْرِ بَيْتٍ لَنَا صَلَاةَ الْفَجْرِ ثُمَّ جَلَسْتُ وَأَنَا فِي الْمَنْزِلَةِ الَّتِي قَالَ اللَّهُ عَزَّ وَجَلَّ قَدْ ضَاقَتْ عَل

Har berättat för oss ['Abdurrazaq] sa, har berättat för oss [Ma'mar] från [Az Zuhri] från ['Abdurrahman bin Ka'b bin Malik] från [hans far] sa han, 'Jag blev aldrig efterlämnad när jag alltid deltog i profeten sallallaahu 'alaihi wasallams strider fram till slaget vid Tabuk. Förutom slaget vid Badr, och han kritiserade inte någon som lämnade det. Sedan meddelade Rasulullah shallallahu 'alaihi wasallam folket att de skulle gå ut i krig, och han ville att följeslagarna skulle förbereda sig själva och förnödenheter för deras krig. Och det var då datumsäsongen kom, och det var hans vana att han alltid höll det hemligt när han gick i krig. [Ya'qub] nämnde [Ibn Shihabs brorson] med lafadz 'om han inte håller det hemligt'. Vi har berättat det för [Sufyan] från [Ma'mar] från [Az Zuhri] från ['Abdurrahman bin Abdullah bin Ka'b bin Malik] som han nämnde i sin berättelse, 'Han höll det hemligt'. Sedan återvände han till sin hadith 'Abdurrazaq, han sa 'Krig är bedrägeri'. Så, under slaget vid Tabuk, ville profeten sallallaahu 'alaihi wasallam att folk skulle förbereda förnödenheter. På den tiden var det väldigt lätt för mig. Jag har aldrig samlat två fordon samtidigt förut. Och jag är bättre på att bekämpa jihad och förbereda förnödenheter. Men vid den tiden var jag mer benägen att njuta av skörden och överflöd av frukt, och jag var fortfarande invaggad så tills profeten sallallaahu 'alaihi wasallam gick på morgonen, och det hände på torsdagen. Han ville helst gå på torsdagen, så han åkte på morgonen - på torsdagen -'. Jag sa: 'Jag ska gå till marknaden imorgon för att köpa förnödenheter och sedan följer jag efter dem'. Så nästa dag gick jag till marknaden, medan mitt hjärta började kännas tungt, då kom jag tillbaka och sa: 'Jag kommer tillbaka imorgon om Gud vill och kommer ikapp dem'. Återigen började min situation kännas svår, jag var fortfarande sådan så jag kände att jag hade syndat eftersom jag hade lämnat profeten sallallaahu 'alaihi wasallam. Sedan gick jag till marknaden och kretsade runt staden Medina, något som verkligen gjorde mig ledsen, jag såg verkligen ingen kvarlämnad utom mannen som var känd för sitt hyckleri. Det fanns ingen kvar men det var känt att det var något han gömde, och de flesta av folket skrev inte i trupplistan, medan de som inte deltog i profeten sallallaahu 'alaihi wasallam var runt åttio personer, och profeten sallallaahu 'alaihi wasallam själv kom inte ihåg mig förrän han anlände till Tabuk. När han kom till Tabuk frågade han: 'Vad gjorde Ka'b bin Malik? Så en man från mitt folk sa, 'Hans kappa blev kvar, o Allahs sändebud, medan han alltid såg på den - förvånad över den -'. Och Ya'qub sa att hans brorson, Ibn Shihab, hade 'sitt burdah-tyg och alltid tittade på hans rock på grund av ta'jub'. Mu'adz bin Jabal sa, 'Hur illa är det du säger! Vid Allah, o Allahs Sändebud, vi vet ingenting annat än gott.' Medan de var så, sågs plötsligt en man på avstånd, som en hägring. Så profeten sallallaahu 'alaihi wasallam sa: 'Må han vara Abu Haitsamah'. Och det visade sig vara sant, mannen var Abu Haitsamah. När Rasulullah shallallahu 'alaihi wasallam avslutade slaget vid Tabuk, återvände han gråtande från Medina, jag tänkte omedelbart på hur jag skulle ta mig ur ilskan hos profeten salallahu 'alaihi wasallam. Så jag kommer att be om hjälp från människor som har korrekta åsikter från min familj. När nyheten kom att Allahs Sändebud sallallaahu 'alaihi wasallam skulle anlända i morgon bitti, då lögn lämnade mig, visste jag att jag inte kunde överleva det för alltid förutom med ärlighet. På morgonen, Rasul Ullah skallallahu 'alaihi wasallam kom, sedan bad han två rak'ahs. Om han kom från en resa, gjorde han alltid det, han kom till moskén, bad två rak'ahs och satte sig sedan ner. De människor som inte deltog kom sedan till honom för att uttrycka sina skäl så att han skulle be om förlåtelse för dem, så han accepterade skälen de presenterade och överlämnade det de gömde till Allah 'azza wajalla. Sedan gick jag in i moskén, på den tiden satt han, när han såg mig log han sarkastiskt mot mig. Sedan kom jag tills jag satte mig mitt emot honom. Han frågade mig sedan: 'Är inte ditt fordon redo?' Jag svarade, 'Det stämmer, Nabiyullah'. Han sa: 'Vad fick dig att inte delta?' Jag svarade: 'Om det stod någon så ärlig som sir framför mig, då skulle jag kunna ta mig ur hans ilska av en anledning, eftersom jag har fått förmågan att göra det'. Medan [Ya'qub] sa från [Ibnu Akhi Ibn Shihab], 'Jag kunde verkligen ta mig ur hans ilska med de existerande skälen'. Och i hans berättelse 'Uqail,' kommer jag att ta mig ur hans ilska med de skäl som finns, verkligen Allah kommer att varna dig, och om jag säger det ärligt, då kommer du att få det från mig, jag hoppas verkligen på förlåtelse från Allah. För att sedan återgå till 'Abdurrazaqs hadith, 'Men, O Nabiyullah, verkligen om jag berättar för dig idag med ord, då kommer du att få reda på att det är sant, jag hoppas verkligen på förlåtelse från Allah, och om jag säger till dig idag med ord som kan glädja mig med en lögn, då kommer Allah definitivt att avslöja lögnen för mig. Vid Allah, O Nabiyullah, vid den tiden var jag i en situation som var väldigt lätt för mig när jag inte kom med dig.' Han sa sedan: 'Detta är ärlighet, vakna tills Allah kommer att ge dig ett beslut'. Jag reste mig upp, då mötte flera män från mitt folk mig, och de sa till mig, 'Vid Allah, vi visste inte att du hade begått en synd tidigare, varför ber du inte om förlåtelse från Rasulullah shallallahu 'alaihi wasallam som kan få Hans godkännande, för Rasulullahs förlåtelse ska Allah 'alaihi kommer inte att ta bort ditt beslut och du kommer inte att ta bort ditt beslut drabba dig'. Och de fortsatte att övertala mig tills jag ville gå tillbaka och ljuga för mig själv, så jag sa: 'Finns det någon förutom jag som säger samma sak som jag?' De svarade, 'Ja, han är Hilal bin Umayah och Murarah, nämligen Ibn Rabi'ah'. Sedan nämnde de två rättfärdiga män som hade deltagit i slaget vid Badr som jag skulle använda som exempel, så jag sa: 'Vid Allah, jag kommer inte att återvända till honom för alltid, och jag kommer aldrig att ljuga för mig själv'. Dessutom förbjöd profeten sallallaahu 'alaihi wasallam människor att tala till oss - nämligen tre personer -'. Ka'b sa, 'Sedan gick jag till marknaden, och inte en enda person talade till oss, folk vände sig bort från oss, till den grad att även människor vi kände agerade så. Sedan blev trädgården smal för mig tills vi inte längre visste vilken trädgård vi kände, och jorden blev smal för oss tills jag inte visste vilken jord jag kände längre. Jag var en av de starkaste personerna bland mina två vänner, sedan gick jag runt på marknaden och gick till moskén för att träffa profeten sallallaahu 'alaihi wasallam. Sedan sa jag hej till honom, i mitt hjärta sa jag: 'Kommer han att svara på hälsningen med sina två munnar eller inte? 'Jag bad då vänd mot pelaren, när jag bad såg han på mig, om jag vände mig mot honom vände han sig bort från mig u. Under tiden stannade mina två bästa vänner alltid hemma och grät både dag och natt. Båda ville inte dyka upp bland människor. När jag gick på marknaden kom plötsligt en kristen med mat till försäljning, han sa: 'Vem kan visa mig för Ka'b bin Malik? ' Genast visade folket mig, sedan kom han till mig med ett papper från kung Ghassan, på vilket det stod skrivet: 'Amma Ba'du. Det har kommit till mig att din vän har förvisat dig, fastän du inte är på den smala och ödmjuka jorden, gå till oss, vi ska säkert hjälpa dig'. När jag läste den sa jag: 'Detta är en del av prövningarna och testerna'. Sedan tände jag en eld i ugnen, sedan brände jag papperet, tills fyrtio dagar hade gått, en budbärare från profeten sallallaahu 'alaihi wasallam kom till mig och sa: 'Lämna din fru! ' Så jag frågade: 'Ska jag skilja mig från honom? ' Han svarade: 'Nej, men lämna honom bara och kom inte nära honom'. Då kom Hilal bin Umayyahs fru och sa, 'O Allahs sändebud, verkligen Hilal är en gammal man som inte längre har någon att ta hand om honom, vill du tillåta mig om jag tjänar honom? ' Han sa: 'Ja, men låt honom inte komma nära dig'. Kvinnan sa då, 'O Allahs profet, han kan verkligen inte längre röra sig. Vid Allah, han gråter fortfarande dag och natt sedan mästaren beordrade honom att göra det. Ka'b bin Malik sa, 'När jag kände att prövningarna jag upplevt var långa, ville jag klättra på väggen i Abu Qatadahs trädgård, han var min farbrors son. Sedan sa jag hej till honom, men han svarade inte på min hälsning. Sedan sa jag, 'Vid Allah, O Abu Qatadah, vet du inte att jag älskar Allah och Hans Sändebud? ' Så han höll tyst. Sedan sa jag, 'Vid Allah, O Abu Qatadah, vet du inte att jag verkligen älskar Allah och Hans Sändebud? ' Han svarade då, 'Allah och Hans Sändebud vet bättre'. Ka'b bin Malik sa, 'Jag kunde inte kontrollera mig själv så mina tårar föll, sedan klättrade jag på den yttre väggen tills det hade gått femtio nätter sedan profeten sallallaahu 'alaihi wasallam förbjöd människor att prata med oss, sedan bad jag gryningsbönen i vårt hus, sedan satt jag på en plats som Allah Azza Wa Jalla hade känt mycket till mig, verkligen min själ var väldigt känslig för mig. plötsligt hörde jag folk ropa från toppen av Sal Hill', 'Var glad, O Ka'b bin Malik! ' Sedan låg jag frambränd och jag visste att Allah hade gett mig en utväg, då kom en man på en häst med mina goda nyheter, det visade sig att hans röst var snabbare än hästen, sedan tog jag av mig mina kläder och satte dem på honom på grund av de goda nyheterna, sedan tog jag på mig mina två andra kläder. Och vår omvändelse kom ner till profeten sallallaahu 'alaihi wasallam i den tredje delen av natten, då sa Umm Salamah, 'Ska vi ge dessa goda nyheter i kväll till Ka'b bin Malik, O Allahs Sändebud? ' Han svarade: 'Då kommer du att bli kritiserad av människor för att du har förhindrat deras nattsömn'. Umm Salamah var en snäll person, och hon betedde sig väldigt bra mot mig, hon var väldigt ledsen över min situation, sedan gick jag till profeten sallallaahu 'alaihi wasallam, och på den tiden satt han i moskén, medan muslimerna var bredvid honom, hans ansikte lyste som månens ljus, och om han var glad, då skulle hans ansikte lysa. Sedan kom jag och satte mig framför honom, då sa han: 'Var glad, o Ka'b bin Malik, med den lyckligaste dagen för dig sedan din mamma födde dig'. Jag sa, 'O Nabiyullah, är denna fråga från mästaren eller jag direkt från Gud? Han sa: 'Även från Allah Azza Wa Jalla'. Sedan läste han för dem, '-Allah har verkligen accepterat profetens, Muhajirins och Ansars ånger...-' till Allahs ord '-...Allah är verkligen den mest accepterande av omvändelse, den mest barmhärtige-' -Frågor. På Taubah: 17-18-. Och om oss uppenbarades också versen: '-O ni som tror, ​​frukta Allah och var med dem som är rättfärdiga-' -Frågor. På TAubah: 119-. Så jag sa, 'O Nabiyullah, verkligen en del av min ånger, jag kommer verkligen inte att tala annat än med ärlighet, och jag kommer att ge upp min rikedom som allmosa till Allah Ta'ala och till Hans Sändebud'. Rasulullah sallallaahu 'alaihi wasallam sa då: 'Behåll en del av din rikedom, det är bättre för dig'. Jag sa: 'Då behöll jag min del som fanns i Khaibar'. Ka'b bin Malik sa, 'Så det fanns ingen större välsignelse som Allah gav mig efter Islams välsignelse än min ärlighet inför Allahs Sändebud sallallaahu 'alaihi wa salam, när jag och mina två följeslagare bekräftade det, att vi inte skulle berätta en lögn som skulle få oss själva att förgås när de gick under. Faktum är att jag hoppas att Allah Azza Wa Jalla inte kommer att ge någon bland muslimerna ett test i ärlighet som Han försökte mig. Verkligen, jag hoppas att Allah kommer att skydda mig för resten av mitt liv'.